Det var i början av september som livet här på Solhaga ställdes på ända. Elräkningen för augusti damp ner i brevlådan som en bomb och det tog några dagar för insikten att verkligen sjunka in. Kunde det vara möjligt? Att affärsidén bageri i södra Sverige plötsligt inte längre var hållbar?

Det krävs en del energi för att driva ett bageri, det är maskiner och annan utrustning precis överallt. Solhaga förbrukar ungefär 120 000 kWh per år, och kostnaden brukar ligga på 150 000 kr för hela året. Med de potentiellt högre elpriserna här i elområde 4 skulle notan för en enda månad kunna bli uppåt 100 000. Och vad händer med försäljningen när våra kunder drabbas av motsvarande problem?

Jag stirrade på siffrorna i mina excel-ark och tänkte att nej, detta händer inte. Om jag inte gör något direkt kan mitt stabila och lönsamma bolag sedan tolv år, mitt livsverk, gå under eller behöva läggas ner någon gång i början av 2023.

Så vad gör man? Jag började med att skicka en nödraket rakt ut i offentligheten. Ett inlägg på sociala medier om en kanelbulle för 280 kr fick illustrera känslan.

Bullen delades åt alla håll, och jag fick uttala mig både i lokaltidningen och radio strax före valet. Kollegor från hela landet hörde av sig och hade samma panik. Någonstans hoppades jag att beslutsfattare skulle kunna göra något väldigt snabbt för att rädda situationen.

Även om jag visste att många sitter i samma båt kändes det ensamt. Som att vara nere i maskinrummet på Titanic strax efter kollisionen, försöka stänga de vattentäta skotten medan resenärerna på soldäck beställer in mer champagne. Utan företag blir det inga jobb och skatteintäkter och ingen mer champagne heller, är det ingen som fattar vidden av katastrofen? Men det kom bara vaga svar från politiskt håll, och det räcker inte när en företagare behöver konkreta siffror att bygga budget på.

Mitt i allt var tanken att Ante och jag skulle ha semester, så vi gav oss iväg på en tur söderut för att hälsa på vänner och branschkollegor i Skåne, Blekinge och Öland. Det är så mycket värt, att få prata av sig med andra i samma situation, som Mattias och Angelica på Café Mandeltårtan i Ronneby. Att få andras perspektiv på saken och fundera över hur vi kan hitta lösningar.

Så många fina möten på denna resa som hjälpte mig att bearbeta hela situationen. Äntligen fick jag träffa Anna K Sjögren på Stenugnsbageriet Olof som jag varit med och ritat! Både hon och andra som jag träffade vittnade om chockhöjda elräkningar. Kaffestugan i Böda och Fredriks bröd & bakverk i Färjestaden bland annat – alla påverkas i mer eller mindre grad. Bäst verkar det gå för de bagerier där ägaren själv jobbar mycket i produktionen och man klarar sig med så få anställda som möjligt.

När vi kom hem satte vi oss, jag och Nelli (som kommer att ta över en del av mina arbetsuppgifter inom kort), och tittade på hur Solhaga skulle kunna drivas vidare in i en ovanligt oviss framtid. Fasta kostnader och råvaror finns inte så mycket att göra åt, vi är redan cirkulära i bageriet med minimalt svinn och har lyckats hålla råvarukostnaden på 22,5% av omsättningen trots prisökningar.

Så här kommer vi till den punkt som gör allra mest ont och som vi företagare sällan pratar om offentligt – att skära ner på personal. För det finns en skam över att behöva säga upp. Det största misslyckande man kan tänka sig, är att medarbetare som inte vill sluta på företaget ändå måste göra det. Att människor man uppskattar och bryr sig om ska behöva hamna i en tuff och osäker situation. Men det händer överallt just nu. Det är utanför vår kontroll och bortom all rimlig förutsägbarhet. Det har inget med vår kompetens som företagare att göra, så låt oss prata om det.

På Solhaga är vi alltid ”för många” i lågsäsong. Vår budget bygger på att överskottet från högsäsong bekostar så många fasta medarbetare som möjligt hela året. Allt för att behålla kompetens och stabilitet. Med elkrisen blev den modellen plötsligt omöjlig. Som småföretagare med personlig relation till sina medarbetare är det ofta självklart att man börjar med att dra in sin egen lön, och det gjorde vi också. Men inte ens det räckte i det här extrema läget.

Delvis löste det sig genom att en av våra medarbetare fick ett annat jobberbjudande och lämnade frivilligt. Men två andra som arbetar deltid fick vi säga upp sent i september. Vi gick igenom varsel och MBL-förhandlingar med fackförbundet Livs som jag inte träffat sedan hela cirkusen kring kollektivavtal för några år sedan. Bara det kändes extremt obehagligt, men det gick bra.

Uppsägningar är otroligt tungt känslomässigt för alla, och jag ser med vemod på hur dynamiken i gruppen förändras när ett avsked närmar sig. Idag har vi haft avtackning med presenter och tårta, kan inte beskriva hur vedervärdigt det är när ingen av oss vill det. Men jag lutar mig mot mina tidigare erfarenheter, att det gått väldigt bra för alla som lämnat Solhaga oavsett orsak.

Ibland blir det bara inte som man tänkt sig. Under mina trettio år i arbetslivet har jag själv varit med om att både bli utlasad, uppsagd och till och med utkastad från en arbetsplats i samband med olika lågkonjunkturer och kriser som jag berättade om i förra inlägget. Det har alltid löst sig. Ofta leder vägen i en ny riktning till en plats som kan vara nog så bra. Till och med bättre.

Så hur driver vi Solhaga framåt med 2,5 personer färre i arbetslaget? Det första vi förändrar är konceptet i restaurangen, Solhaga kök & salonger. Kvällsmenyn med många serveringar som vi haft de senaste två säsongerna kräver mycket resurser och personal, så den får vila tills tiderna blir ljusare. Det är dessutom oklart om publiken kommer att ha råd med de priser vi måste sätta, och den risken kan vi inte ta.

Istället satsar vi på det som många har frågat efter – frukost, lunch och lyxigare fika inomhus i salongerna. På vardagar kan mindre grupper kan boka salongerna för möte eller om man kanske har något särskilt att fira.

Lördag och söndag serveras helgmeny mellan 9 och 15. Man kan boka plats eller droppa in och välja fritt från helgens meny med smårätter, vin, öl och alkoholfria drycker. Eller beställa fika som vanligt från bageriet och få den serverad inomhus. Barn är välkomna och priserna betydligt snällare mot plånboken.

Vi har haft öppet tre helger nu, det har gått över förväntan och jag är så innerligt glad för det. På bilden ser ni den ugnsbakade smörgåsen som redan blivit en storfavorit.

Det blir också naturligt i kristider att rikta fokus till det som är vår kärna – bageriet. Nu gör vi det bättre. Eftersom vi är färre i arbetsgruppen kan jag komma loss från kontoret och vara mer framför ugnarna och vid bakbordet istället, och det gör skillnad. Vi satsar på att kunna ha fortsatt öppet varje dag, för jag tror att det är viktigare än någonsin med platser där allt bara är gott. Gästspel piggar upp också, förhoppningsvis kommer till exempel Märta från Hjulsjö 103 tillbaka.

Man brukar ju dela in krisen i fyra faser – chock, reaktion, bearbetning och nyorientering. Självklart blir man först chockad när något man tagit för givet tas ifrån en och framtidsplaner går upp i rök. Ledsen och maktlös. Men askan är den bästa jorden sägs det. Vi har redan bearbetat den nya verkligheten och tagit oss till den sista fasen där vi formar något nytt – och jag tycker verkligen att det också finns något bra med att tvingas jobba under helt nya förutsättningar. Tänk bara vad vi lärde oss av pandemin, det här blir kanske ännu viktigare.

Det är bara att kavla upp helt enkelt. Jag räknar inte med att någon annan ska komma och rädda oss, vi får klara oss själva. Den senaste veckan har vi tittat på hur vi kan jaga kilowattimmar, och exakt hur framgångsrika vi blev delar jag med mig av i nästa inlägg. Det finns hopp!