I miniserien som bit för bit avslöjar sanningen om  ”perfekta Sara” kommer här min favoritkatastrof. Den inträffade i somras men det är först nu jag orkar berätta.

Det är sista dagen på semestern och jag ska överraska grannarna Ulrika och Thomas och deras barn med nybakta frukostfrallor som tack för att min Max har fått äta så många frukostar hos dem på sommarlovet. Jag är så otroligt nöjd med hela idén och hasar ut i köket för att baka av frallorna som fått jäsa i kylen över natten. Recept hittar ni här. Jag ska dekorera med solrosfrön, och för att få dem att sitta fast tänker jag spreja frallorna lite lätt med vatten.

Jag famlar sömndrucket i skåpet och greppar blomsprutan. Funderar på om jag ska byta vatten i den men bestämmer mig för att vara lite lat (fy skäms på mig!). Jag sprejar alla frallorna precis lagom mycket och strör lite frön på. Vad konstigt det luktar, hinner jag tänka. Sedan ser jag det. Det är inte blomsprutan jag håller i min hand. Det är katternas Urine-Off-spray (vid den här tiden var de små och hade en ful ovana att kissa i olika sängar). Jag tappar liksom andan och kvider fram ett neeeej, innan jag desperat fiskar fram en sax och börjar klippa bort det yttersta lagret deg från alla frallorna. Det går sådär.

Ante kommer ner och undrar vad jag håller på med.
Tror du att de går att äta, säger jag med darrande röst. Han läser högt från baksidan av flaskan.
Vid kontakt med ögon, skölj noggrant med vatten i minst 15 minuter. Vid förtäring, kontakta omedelbart läkare.
Jag envisas med att ändå sätta in plåten i ugnen och ger inte upp förrän en doft av Urine-Off sprider sig i huset. Efter det gömmer jag flaskan långt, långt inne i ett skåp.