Ja, nu var det verkligen på tiden med en uppdatering av den här bloggen, så lång paus tror jag aldrig tidigare att jag har tagit. Jag var helt enkelt tvungen, för att kunna fokusera på det som var allra viktigast – vårt hem. Innan jag berättar mer, kommer här receptet på förrförra veckans bröd, ett fantastiskt gott och ganska ljust lantbröd med sesamfrön.

640 g vatten
1000 g vetemjöl
150 g grahamsmjöl
800 g levain (läs här om hur du gör levain)
210 g rågsurdeg
45 g salt
100 g sesamfrö

Blanda allt utom salt och frön på låg hastighet i cirka 8 minuter. Om du är osäker på levainens jäskraft, tillsätt några gram jäst. Blanda i saltet och kör ytterligare 5 minuter. Allra sist blandar du i sesamfrön på låg hastighet i ett par minuter.

Låt degen vila i en plastlåda med lock i cirka 120 minuter, stöt samman degen en gång under tiden. Dela degen i fyra bitar. Forma till limpor och lägg med skarven uppåt på en bricka som du mjölar med vetemjöl eller grahamsmjöl. Låt bröden jäsa några timmar i rumstemperatur eller en natt i kyl.

Värm ugnen till 275°. Vänd upp bröden på en brödspade eller liknande. Gör ett snitt på längden och sätt in dem i ugnen samtidigt som du sprutar in vatten. Sänk till 225° och baka i 30–35 minuter, eller till en innertemperatur på 98 grader. Öppna luckan några gånger mot slutet av baktiden för att bygga upp skorpan.

Som vanligt när det är tyst på bloggen är det mycket i görningen. Den 20:e april åkte jag, Ante, Gustav och hans sambo Elin till Rådhuset i Malmö, för middag och högtidlig prisutdelning på Skåneländska Gastronomiska Akademiens årsfest. I år firade akademien sitt 20-årsjubileum med att dela ut extra många diplom. Vi fick motta utmärkelsen för Halland ”för att med utomordentlig professionalism, framåtanda och på kort tid, ha kombinerat utsökt produktionskvalitet med design och kreativ kommunikation”.

Hans Bergsten från Region Halland höll ett långt anförande med fantastiskt fina ord om mig och Solhaga.

Jan Hedh var stolt över sina lärjungar. Jag kan knappt fatta att vi har fått pris efter bara 14 månader med bageriet, men ändå vet jag precis varför. Vi lyckades helt enkelt få till ett sjuhelsikes lagarbete, där Gustav stod för den produktionskvalitet som det står om i motiveringen, medan jag styrde och ställde med design, kommunikation, nätverkande och allt det andra runtomkring. Vi hade tydliga roller och skilda ansvarsområden, men en gemensam vision som vi var helt överens om att inte tumma på. Om detta skulle jag kunna skriva en bok, och vem vet, det kanske jag gör en dag.

Knappt hade vi hunnit avverka Malmö förrän det var dags för Ante och mig att åka till nästa storstad, nämligen Stockholm. Jag passade på att titta in på Riddarbageriet. Det var här mitt brinnande intresse för bakning väcktes på allvar en natt 2007 då jag intervjuade Johan Sörberg för ett reportage i en av de tidningar vi producerade på Rubrik.

Gateau i Sturegallerian. Väldigt snygg disk!

Och så själva anledningen till Stockholmsbesöket – ett mycket trevligt möte med Ikano Bank på Kaplan, byrån som gör deras kundtidning Spara & Låna. Jag ska nämligen vara gästredaktör för nästa nummer där jag berättar historien om hur vi gick tillväga för att förverkliga drömmen om bageriet.

Och efteråt slog vi på stort. Först cosmo och öl på Blasieholmens Akvarium och Restaurang. Otroligt snyggt ställe. Och efter det blev det middag på Mattias Dahlgrens Matbaren på Grand Hotel. Herrejösses, vilken mat. Vi beställde in den ena rätten efter den andra, även om vi var mätta för länge sedan. Väldigt stolta och lokalpatriotiska blev vi också över att finna ”Blad, skott och örter från Ugglarp” på menyn.

Efter det blev det taxi raka vägen till hotellet. Vi skulle egentligen ha bott mitt inne i stan, men resebyrån hade bokat in oss fel månad, så vi fick ta bröllopssviten på Ulfsunda slott i stället. Det var nämligen det enda som gick att skramla fram i Stockholm just då eftersom det pågick både mat och vinmässa. Jag kan säga att det funkade alldeles utmärkt och vi lämnade Stockholm mätta, utsövda och med en känsla av att vi fått uppleva sånt vi hade glömt existerade.

Tillbaka på Solhaga igen var det dags för bakhelg med vår husdesigner Sofia the Star och hennes barnmorskekollegor från Östra Sjukhuset i Göteborg. Efter bakning hela lördagen fick det glada gänget äta mysig middag runt bakbordet, för att sedan övernatta på Slöinge Pensionat och återvända nästa morgon lagom till frukost.

Mitt i all denna aktivitet hittar jag ett pyssel som Max gjorde i skolan sent förra året. En pappersraket med en nyårsönskan om att huset ska bli färdigt. Detta och en rad andra omständigheter gjorde att jag satte allt annat åt sidan för att kunna uppfylla hans önskan.

Vi har egentligen inte haft något riktigt hem på snart två år. Saker har varit i flyttlådor och säckar, på olika ställen i huset beroende på var det renoverades just för tillfället. Ett tag hade vi till och med en stor blå sjöcontainer med bohaget från lägenheten i Göteborg stående på infarten. Jag vet inte hur många gånger jag har flyttat runt alla lådorna, letat efter både det ena och det andra. Vi har visserligen sluppit äta kallt grus, men Max har sovit i en skrubb utan värme på vinden (på egen begäran ska sägas) och vi hade inget varmvatten i badrummet heller.

När man är mitt uppe i det så märker man det inte. Efter ett tag börjar man undra varför det aldrig blir lugn och ro. Och när allt är färdigt inser man hur jobbigt det har varit. Hur stod vi ut?

Nu i veckan hände det magiska – vårt sovrum blev färdigtapetserat och vi fick en lucka uppsågad till sidovinden bakom dubbelsängen. Detta gjorde att vi helt plötsligt kunde flytta in på riktigt. Lådor baxades på plats för sista gången och de sista böckerna rasslade in i bokhyllan. Inte en dag för tidigt. Bilder kommer så snart vi har hämtat oss lite.

Nu kan vi stänga den nya entrédörren bakom oss och vara ifred när det behövs. Och från insidan se hur klarbärsträden vecklar ut sig för varje timme som går.