Jag smakar liksom på den här rubriken, och får lite lätt ångest. Det är ett fantastiskt evenemang, men minnet från min resa dit för två år sedan har satt sina spår. Jag hade inget bageri, men skulle ändå genomföra en stor marknad. Jag var precis i början av bageribygget och tänkte att jag måste ut och visa upp mig. Men aj, så fel det blev, klicka här för att läsa den långa varianten.

Jag hade lånat köket och kylrummet på Slöinge Pensionat. Anne från hantverksbagarkursen och Bea hjälpte mig att baka alltihop. Mitt i natten rullade jag bort en stickvagn med bröd och bullar nerför Stationsgatan bort till Alis ugn på pizzerian, kladdade ner den med fyllning från bullarna och hann inte städa upp efter mig. Jag glömmer aldrig hur det kändes att stå där på Tjolöholm, utan att ha sovit på hela natten, och läsa hans arga och besvikna sms. Det här går aldrig över, tänkte jag. Men det gjorde det. Jag gick till Ali och städade och grät samma eftermiddag och han förlät mig. Hela traumat gjorde faktiskt att vi blev mycket närmare än vad vi kanske annars hade varit. Jag förstår dig, du jobbar så hårt, sa han och tittade på mig med sina varma snälla ögon.

Själv stannade jag hemma igår för att baka till idag och hålla bakkurs. Och idag ska Max ha kalas i Slöinge idrottshall, så jag det blir inget Tjolöholm för min del alls. Men klockan 10–16 står Bea och Tilda där och säljer bröd, producerat i ett riktigt bageri under drägliga omständigheter. Åk dit om du har möjlighet, där finns så mycket att se och smaka på.

Samtidigt måste jag säga att det ändå var ett äventyr. Det är lite ansträngande ibland att leva i en ständig uppföljare till Mission Impossible, men på något sätt gillar jag det. Det är när man utsätter sig för det till synes omöjliga som man känner att man lever. Och när allt tillslut ordnar sig, då blir man starkare.

Tjolöholm 2010. Ser ganska trevligt ut, men inuti mår den här människan inte toppenbra om man säger så.