Vi firar ett jubileum idag. Det är exakt fem år sedan Ante och jag lämnade bort barnen, hyrde golvslip och åkte till Svensk Fastighetsförmedling i Falkenberg för att skriva på några papper som gjorde oss till husägare. Vi hade letat i flera år, gått på mer än femtio visningar, bjudit på några svindyra objekt i västra Göteborg, möblerat diverse drömhus förgäves i vår fantasi och fällt bittra fredagstårar över ett gulligt gult hus i Okome som några danskar knep framför näsan på oss.

Men det var värt all väntan, för till slut svängde vi runt hörnet på Ågatan i otippade lilla Slöinge en februaridag 2008 och kände att vi var hemma. Det behövde ju bara målas lite här och där, som jag skrev på facebook. Sedan började arbetet. Vi ryckte bort plastmattor, bände loss masonitskivor, läste gamla tidningar som vi hittade och drack bubbel. Ante fick en rostig spik flera centimeter in i hälen och låg och skakade av frossa hela natten.

Dagarna gick och linoljefärgen flödade. Här är det sommaren 2008, och de här två personerna har fortfarande ingen aning om vad de har gett sig in på.

I uthuset står en ihoprasad gammal stenugn och det är ingen som ens i sina vildaste drömmar kan föreställa sig…

…att det bara två år senare kommer att byggas om till det här.

Här är en bild från i höstas, äntligen färdigmålat i kittvit nyans och med nytt tak i rheinzink. Fönsterbågar i järnoxidrött och foder i grågrön linoljefärg från Ottossons färgmakeri. 50-talsfönstren på verandan är utbytta mot riktiga gamla dörrar och fönster.

Första promenaden runt huset på visningen i februari 2008, bilden är tagen från nordöstsidan. Visst var det mycket som skulle göras, men det här är ju bara ett sommarhus, och då kan man ta det i lite lagom takt. Yeah right. Någon av våra grannar sa i början att det nog skulle ta oss tio år att få ordning på det här huset, om vi verkligen ansträngde oss. Nu tog det bara fem år, plus att vi byggde upp bageriet samtidigt. Ja, ni fattar.

Jag blir lika glad varje gång jag kommer gående här längs Järnvägsgatan och ser hur färgsättningen framhäver de fina snickerierna. Eftersom huset är Q-märkt (kulturhistoriskt värdefullt) fick vi vara väldigt noga med hur vi byggde takkuporna. Vi fick fin hjälp av arkitekten Håkan Larne…

…och Mats och Ola från Falkenbergs Plåtslageri som lade detta fantastiska tak. Jag måste säga att alla hantverkare vi har haft är helt fantastiska, inte alls sådär som det pratas om ibland. JB och Peter inte minst som med sina snickarkonster har förvandlat både  bostadshuset och uthuset.

Nu känns det som om vi faktiskt är så färdiga som det går med stora saker som värmesystem, fönster, fasad, ytskikt inne, kök, badrum och inredning i hela huset. Jag kan nästan inte beskriva känslan av att leva i ett riktigt hem. Det står inte färgburkar i varenda hörn längre. Inga högar med skräp i trädgården som måste köras till tippen. Vi kan städa utan att byggdammet genast lägger sig över alltihop. Vi kan sitta i soffan med barnen på kvällarna, istället för att fixa med tusen saker som måste förberedas innan hantverkarna står i hallen klockan sex nästa morgon.

Det är tur att man inte förstår förrän efteråt hur det faktiskt har varit. Ni som är mitt uppe i en renovering eller har varit vet precis vad jag menar. Exakt hur det har blivit där inne ska ni få se snart i kommande inlägg, jag har laddat upp med en hel serie före-och-efterbilder.

Här är något som vi tyvärr inte mäktade med ovanpå allt – vår underbara båt Astarte. Ibland får man helt enkelt bara ge sig och inse att man inte klarar vad som helst.

För det första var hon för stor för lilla Stensjöhamn, och fastnade i rännan ut när det var lågvatten. För det andra var hon för tung för kranen som skulle lyfta upp henne i höstas. Och för det tredje alldeles för krävande för att vi ska hinna med att ta hand om henne så som hon förtjänar. Så i morse sålde vi henne, vi ska nog köpa oss en mindre och enklare båt istället. Adjö och farväl, segla långt och länge!