Idag firar vi fredag med en extra fin gin & tonic – med den allra första flaskan från nystartade Stafsinge Tonic. För nu i veckan kom nomineringarna till White Guide 2018, guiden som listar de bästa restaurangerna i Sverige. Priser delas ut den 5 mars i en mängd olika kategorier. Falkenbergs kommun blir historisk genom att ta hem en nominering i kategorin Årets Värt En Resa. Det är första gången en plats är nominerad i guiden, och det finns nästan inte ord för hur stolt jag blir. (Viss varning för stor entusiasm i detta inlägg alltså, tänk även på att jag kan ha tömt minst ett av ovanstående glas innan vi kommer till slutet.)

Dessutom är Strandbadens finrestaurang Köket nominerat i kategorin Årets Stjärnskott. Här är en bild från vårt senaste besök på restaurangen då vi fick griskind serverad vid bordet av Knútur Kristjánsson som står för konceptet. Jag har varit där flera gånger och det är lika fantastiskt varje gång.

Men hur kom det sig egentligen att Falkenberg blev mitt hem av alla ställen på jorden, jag som kommer från Bohuslän och är inbiten göteborgare? Det är precis tio år sedan Ante och jag köpte Solhaga av ren slump, med tanken att ha det som sommarhus. Vi hade kollat på säkert femtio hus i hela västra Sverige, men det här var första gången som vi var helt överens. Vi tog det på ren magkänsla, även om vi visste att det skulle ta många timmar på målarstegen för att få ordning på torpet. Här är vi 2008, i närkamp med linoljefärgen.

Både Ante och jag jobbade på reklambyrå, men längtade efter ett annat liv. På närbelägna Gudmundsgården hittade vi broschyren Kulinarisk Resa genom Halland. Tänk att det fanns så många mysiga gårdsbutiker här. Och på Region Halland jobbades det med ett projekt som kallades MatHalland, för att stärka kulturen med små entreprenörer inom mat. Jag blev nyfiken och gick på en branschdag som arrangerades av regionen på Tjolöholms Slott hösten 2009. Där träffade jag en massa roligt matfolk, bland annat Lisa Lemke som var precis i början av en karriär med egna kokböcker och uppdrag som tv-kock.

Så mycket visioner som bubblade. Här skulle byggas en ny matregion, dit folk skulle vallfärda. Jag var först inne på att jag skulle hjälpa till genom min roll som marknadsförare, men kom snart på andra tankar. Så mycket roligare det kunde bli att själv vara en del av allt detta. Lisa blev en av dem som verkligen peppade mig att dra igång bageriet 2011. Här är hon tillsammans med maken Marcus (som även jobbar på Solhaga ibland). Under tiden som har gått har Lisa och Marcus hunnit starta två restauranger – Prostens Pizza och Aska BBQ. Och jag har hunnit lära känna i princip alla som jobbar med hantverksmässig mat i den här kommunen.

Hårt samarbete har tagit oss långt. Vi jobbar med, hos och för varandra. Vi köper varandras produkter, lånar utrustning och medarbetare av varandra när det kniper. Gläds med den som det går bra för, och tröstar den som hade en dålig dag. Delar med oss av kunskap och nya idéer. Alltid som kollegor, aldrig som konkurrenter. Här är jag ute och plockar fänkålsdill med Mikael Jidenholm på Ugglarps Grönt, en av mina bästa matvänner.

En del frågade hur vi kunde lämna Göteborg för landsbygden, där händer ju inte så mycket eller? Men oj så mycket roligt jag har haft tack vare det här kreativa matkollektivet där det ena ger det andra. När det gick bra för Slöinge pensionat startade vi bageri. Och när det gick bra för bageriet tyckte Daniel på pensionatet att det var dags att starta Slöinge kafferosteri istället för att jobba som ingenjör. Sådär håller det på, i en positiv spiral som jag hoppas för evigt ska fortsätta att skruva sig framåt genom tiden.

Häromkvällen satt Ante och jag och ojade oss fascinerat över den här gamla informationsfilmen från Falkenbergs kommun. Jag vet inte hur han hittade den, men den publicerades iallafall på Youtube för bara sex år sedan.

Som de flesta informationsfilmer vill den klämma in precis ALLT det fantastiska med Falkenberg, på engelska med halländsk brytning. Och visst är mycket av det som visas i filmen fina grejer. Det är stränder, shopping, revyer, racing och toppenbra företagsklimat illustrerat av enorma fyrkantiga fabriker och ölflaskor på löpande band. Men småstadens dåliga självförtroende lyser igenom. Och tänk att inte ett enda ord nämns om den matkultur som nu är en av de främsta anledningarna till att folk vill åka hit och till och med bo här. Så snabbt kan utveckling gå när man jobbar ihop och har roligt.

Och apropå roligt – tillbaka till Stafsinge tonic som jag nämnde i början. Med så fina restauranger som Köket i Falkenberg, borde det inte finnas en lokal tonic? Såklart att det borde! I eftermiddags dök Johan Blidberg upp i bageriet. Ni som följt bloggen vet att han är kock, och jobbade på Solhaga ett par år medan han och sambon Rina Ratell drog igång sitt eget drömprojekt Lis Mejeri, som numera är hyllad hemmakrog i Stafsinge norr om Falkenberg. Och inte nog med det, numera tillverkar han även en egen tonic tillsammans med lokale entreprenören Alex Bennheden under ettiketten Stafsinge Tonic. Johan vet att jag älskar gin & tonic, så jag fick äran att bli en av de första försökskaninerna.

Här har vi blandat oss varsitt glas, Ante och jag. Den ena med Hendricks gin, den andra med The Botanist. En skvätt soda och så en grankvist enligt anvisningarna på flaskan. Kvisten stack så fint i näsan när doft, smak och känsel utmanades i en och samma ljuvliga klunk. Vi kom fram till att The Botanist funkade bäst ihop med tonicen, som var både kärv och mjuk. En fullträff helt enkelt, en helt vanlig fredag i Falkenberg.

Förutom innehållet i flaskan måste man också älska bäst-före-etiketten. Är inte helt säker på att den håller för en granskning av Miljö & Hälsa, men jag hoppas på det bästa.