Jag har tre knep som jag brukar ta till när jag vill att något ska bli riktigt gott. Det första är 10 procent rostad emmer i vilken deg eller smet som helst. Det andra är att bryna smöret i receptet. Det tredje är att använda öl som degvätska. Just nu har vi några flaskor från Pine Ridge Brewery som passerat bäst före-datum och därmed får ge smak åt diverse. Bland annat påskbrödet som kommer senare i veckan.

Men idag är det våffeldagen, och min smet i år blev något alldeles extra. Eftersom jag ville ha superfrasiga och välgräddade våfflor använde jag inga ägg, utan tog istället till mina tre bästa knep.

Frasvåfflor
4 dl vetemjöl
1/2 dl rostad emmer (om du inte har, så prova graham istället)
1 msk rårörsocker
1 tsk bakpulver
3/4 tsk salt
3,5 dl mjölk
1 dl öl
100 g brynt smör

Rosta emmermjölet i ugn på cirka 200°C i 5–10 minuter, eller tills det börjar ryka och ta färg. Det finns en funktion på vår Rangemaster som är helt fenomenal, det är en liten rostugn som supersnabbt kan rosta bröd, mjöl och nötter. Den används flitigt.

Emmer är ungefär som sand i konsistensen, därför tycker jag att 10% är lagom för en ljus dessertvåffla. Till en matvåffla hade jag nog haft i en hel deciliter.

Medan du rostar emmer kan du passa på att bryna smöret i en kastrull, det är bara att smälta och låta det fräsa tills det tystnar och börjar färgas brunt, då tar du bort det från värmen och låter svalna lite. Nu kan det vara läge att sätta på våffeljärnet, det ska vara ordentligt varmt när det är dags att grädda.

Blanda det torra i en egen skål. Tillsätt mjölk och öl och rör så kort tid som möjligt för att undvika glutenbildning och istället få en porös och frasig konsistens på våfflan.

Till sist, rör i det brynta smöret och grädda direkt.

En riktig höjdarvåffla, frasig och med nötig smak. Jag tycker bäst om att ha sockret på våfflan istället för i smeten. Helst råsocker, och så en riktigt fin hallonsylt, vispad grädde och blåbär.

Ett fjärde sätt att få våfflan att smaka ännu bättre är att ta en långpromenad innan. Ante och jag tog en tur till ödehuset bortanför Berte Qvarn.

Jag har jobbat ovanligt lite den senaste tiden för omväxlings skull och känner mig riktigt rastlös och uttråkad. Jag tror att det är bra, det blir plats i huvudet för nya tankar.

Ovanligt många stora myrstackar på promenaden idag. Vi stod länge och tittade på hur långsamt myrorna rörde sig. Vi spekulerade i om det kanske berodde på att de var nyvakna.

En annan fin aktivitet för uttråkade är Nalle Puh-pinne, eller Peter Plys-pind som min danska mormor Hanna lärde mig. Man släpper varsin pinne i vattnet på ena sidan av en bro…

… springer över till andra sidan och ser vilken pinne som kommer först. Min måste ha fastnat under bron, och Antes fick ensam segla iväg mot Suseåns mynning i havet. Enkla nöjen är de bästa.