Ibland händer det bara. Saker samlas på hög och tillslut får man ett riktigt bryt. Jag gillar ordet. Jag tänker mig det som att regissören i livets teater plötsligt bara skriker – BRYT!!! och sedan stannar allting upp. Nu är det nog, vi behöver samla ihop oss inför nästa scen. Eller ta om den som just utspelade sig och göra den annorlunda.

Jag har haft en ganska lång period av jobb utan paus, det har varit Falkenbergs matdagar och tre av medarbetarna sjuka samtidigt, vad är sannolikheten för det? Igår var det den fjortonde arbetsdagen på raken, och när kassan i bageriet började krångla på morgonen var det nog. Jag vet inte hur många gånger i sommar jag legat på knä och dragit ut olika sladdar ur olika routrar och små plastpluppar för att få kvittoskrivare och kontrollenhet och fan och hans moster att kommunicera med varandra. Nu var tålamodet slut. Riktigt jävla skitslut.

Precis då ringde en journalist och var lite irriterad för att jag inte hade svarat på mejl som hon skickat dagen innan. Det gällde en intervju till tidningen Företagaren, och frågan var vad jag som företagsledare önskade mig av en ny regering? Jag hävde ur mig ett och annat som inte riktigt lämpar sig för tryck. Jag var så arg på den där nya skitregeringen att tårarna sprutade. Hur den nu kommer att se ut, det vet vi ju inte ens. Hursomhelst är det för mycket regler och personalliggare och arbetsgivaravgifter och sjuklöneansvar och det finns inga politiker som förstår och snart har vi alla jobbat ihjäl oss och då blir det inga skattepengar till välfärden, fattar ni inte det?

Dagen fortsatte i samma stil. Tårarna droppade oavbrutet, ner i degblandaren, över bakbordet, på kavlingsmaskinen. Klockan ett åkte jag till Folktandvården i Falkenberg, bara för att upptäcka att jag tagit fel på tid för lagning av en tand. Det blev 1000 kronor i straffavgift och jag fick vända hem med hål både i tanden och plånboken. Aningens pinsamt med tårar i receptionen, men ändå värt det eftersom jag lyckades få ny tid redan nästa dag.

Men vet ni vad jag mer fick? En jättefin flaska vin och vackra nyponkvistar från mina medarbetare som ville tacka för den här sommaren. Det kändes så overkligt att få den presenten just på den dag då jag tyckte att jag förtjänade det som allra minst.

Idag kändes det bättre. Det har varit en lagom lugn jobbdag i sällskap med pärlorna Anneli och Annsi på Borgmästargården. Jag har serverat och diskat och stått vid espressomaskinen. Varit lättad och glad till sinnes. Det är verkligen som när solen bryter fram efter ett välbehövligt regn.

Och så kom jag iväg till tandläkaren och fick lagat min tand. Det var så rofyllt att få luta sig tillbaka i tandläkarstolen, bli ompysslad med bedövningsspruta, känna vibrationerna från borren och höra den där lilla plastkringlans sörplande ljud under tungan. Tänk att det kan gå så långt att till och med en lagning hos tandläkaren blir som att gå på spa. Jag betalar med glädje den extra tusenlappen i straffavgift, jag har råd och pengarna kommer säkert till nytta.

Hemma igen stod ännu fler vackra blommor på middagsbordet, från Karin i bageriet. Så fina människor jag har omkring mig, det betyder allt.

Jag berättade på sociala medier om min skitdag igår och fick så många omtänksamma och kloka kommentarer. Det verkar som att berättelsen om brytet är viktig. Det är människor som försöker bryta sina mönster vi vill höra om, inte de som håller masken. Den senaste tiden har jag faktiskt jag provat att vara lite mer rak i vissa lägen. Det var till exempel en som frågade om jag kunde hålla ett föredrag för ett gäng tjejer om mitt fantastiska och inspirerande karriärbyte. Jag svarade att mitt liv har samma problematik som många andras och att jag tyvärr inte kunde leva upp till deras bild. Kanske ville de ändå höra den osminkade versionen? Ja, det ville hon faktiskt ännu hellre, rörd och tacksam över mitt ärliga svar.

Nu vill jag inte måla upp livet som en tragedi. Det går upp och ner, och i cirklar för det mesta. Vi gör lätt samma gamla misstag om igen, och så börjar vi på nästa varv. Men om jag ska ta om den här scenen, vad gör jag annorlunda nästa gång? Det är värt att fundera på när tårarna har torkat.