Det har tagit mig några dagar in på det nya året att få lite lugn och ro att titta i backspegeln. Jag gick in i 2022 full av framtidstro, och lämnar året med ungefär samma känsla. Men däremellan har det varit minst sagt upp och ner. Tur ändå att man inte vet vad som väntar.

På Solhaga satsade vi fullt ut på att bygga färdigt Solhaga kök & salonger, och planerade för en sommar med storslagen kvällsmeny. Renoveringen av detta lilla wc måste ha varit den absolut dyraste per kvadratmeter i Solhagas historia. Men flott blev det till slut.

Vi ville inte spara på krutet nu när pandemin äntligen skulle släppa och vi såg framför oss hur sugna alla skulle vara på att umgås och äta ute. Vi lyckades dra in vatten till vår gamla matsal och byggde en station för hantering av dryck.

Men bakom kulisserna stod mitt liv på paus i väntan på diagnos. Med en knipande smärta i magen och ultraljud som visade på ett okänt objekt fick jag åka några turer till röntgen. Men det visade sig att knipet ”bara” berodde på en missbildad njure som ligger och trycker lite ibland. Jag har alltså bara en njure som fungerar fullt ut, men det går fint att leva med det och mina värden är bra.

Den händelsen fick mig ändå att reflektera en del. Jag kände mig så euforisk och tacksam för mitt liv, att de motgångar som väntade runt hörnet med krig och elkris inte bet på mig som de annars skulle ha gjort. I ren glädje över att vara frisk och levande fokuserade jag på att äta och sova bättre. Med nya vanor och några kilo lättare försvann alla mina småkrämpor och jag kände mig stark och ljus till sinnes.

Under våren byggde vi klart brödluckan på baksidan av bageriet, ett hål i väggen där vi skulle kunna ta hand om alla stammisar som vill handla snabbt och smidigt istället för att stå i kö med alla som vill fika. Ante gjorde om vår grafiska profil och fixade nya menyer. Nu var vi laddade för högsäsong.

På midsommarafton kom en ung älgtjur på besök till vårt nya hem i Steninge, var detta mitt kraftdjur kanske? Kollade genast upp betydelsen av mötet med en älg, och hittade följande rader på en blogg: ”Om älgen kommit i din väg idag kanske den vill visa dig på din styrka och kraftfullhet. Den visar att du är ledd av Universums visa krafter och att du är på rätt väg”. Bestämde mig för att tro stenhårt på det, och snart skulle det visa sig att styrka och visdom behövdes mer än någonsin.

Sommaren kom, i salongerna serverade vi en åttarätters kvällsmeny som fick strålande recensioner och vi hamnade i topp bland Falkenbergs bästa restauranger. Men redan nu kunde vi märka en viss avmattning, flödet av gäster till det exklusiva konceptet motsvarade inte riktigt förväntningarna.

Svarta rubriker om krig, inflation och energikris fick människor att hålla hårdare i plånboken och det var tydligt att vi skulle behöva ändra våra planer och anpassa oss till en helt ny verklighet. Vi öppnade trädgården för pizza några kvällar och det blev braksuccé direkt.

Magisk sommarkväll och fullsatt i trädgården, det är så här målbilden ser ut för sommaren 2023.

I slutet av juli kom älgen tillbaka. Kanske ville han förbereda mig på chocken som augustis elräkning skulle innebära. För det var då det verkligen sjönk in, att det är en ny tid som vi går till mötes.

Elräkningen var 55 tusen kronor istället för som normalt, runt 16. Det var strax före valet, och jag kände plötsligt en sen eftermiddag i bageriet att jag måste skicka upp en nödraket och säga något som hördes i debatten. Jag gick upp på kontoret och gjorde en ny skylt till kanelbullen med en extra nolla på priset, och delade bilden på facebook.

Det tog skruv, och inlägget fick stor spridning. Jag och min kanelbulle fick vara med en del i media under hösten. Radion sände direkt från bageriet fyra gånger med anledning av olika förslag om elstöd från regeringen.

Men från politiskt håll kom inga konkreta svar. Hur lägger man en säker budget för 2023 med så stora osäkerhetsfaktorer? I september skulle jag ha semester men kunde bara tänka på krisen. Ante och jag åkte söderut på en roadtrip och försökte glömma alla bekymmer. Vi lyckades nästan under årets mest minnesvärda utflykt på dressin i duggregn på Österlen.

Men sedan blev vår semester istället en rundresa till kollegor i södra Sverige för att prata av sig om elpriserna. Jag sökte desperat efter lösningar och svar, efter tröst och gemenskap. Här är vi hos Mattias och Angelica på Mandeltårtan i Ronneby.

Rent konkret kunde jag se på våra siffror att pengarna skulle vara slut långt innan våren med så höga elpriser. Det fanns bara en sak att göra, att dra hårt i nödbromsen. Två deltidsbagare fick sluta under hösten, och en gick vidare till annat jobb. Fördelen var att jag själv fick baka mer, och kunde ta kontrollen över de viktiga detaljerna i bageriet.

Askan är den bästa jorden sägs det ju, och jag vet att ur alla svåra lägen kommer en nystart. Så även den här gången. Jag började föra eldagbok och vi lyckades snabbt spara in 26% av vår förbrukning, vilket jag berättade om i ett blogginlägg som fick mycket uppmärksamhet. Bland annat i ett stort reportage i Dagens Industri.

Jag fick vara gäst i en podd också, hos min vän Jacob Bergström som jobbar med HR och har en podd som heter ”Riktigt bra HR – ibland skiter det sig” och ja, det håller jag verkligen med om att det gör. Resultatet kan ni höra här, jag delar med mig av både framgångar och katastrofer som varit under min resa med Solhaga.

Att vara en mindre sammansvetsad grupp har sina fördelar, hela hösten jobbade vi hårt med att finslipa på kvaliteten i bageriet. Vi utvecklade nya koncept för salongerna med helgmeny lördag och söndag, och hade även middagar för privata sällskap. Carolina (i mitten) är vår nya kökschef och dessutom väldigt duktig konditor, och det är verkligen en fröjd att jobba med henne. Och de andra stjärnorna som kämpar så hårt varje dag för att få det hela att snurra – Lova, Hilma och Max.

Så mycket gott som kommer ur svårigheter ändå. Här har vi Carolinas ugnsbakade smörgås med ostronskivling och riven cameliaost från Hagarnas Mejeri som blivit mycket populär. För att inte tala om råbiffen på hjort, min favoriträtt 2022.

Att ständigt hantera kriser av olika slag tar på krafterna, för mig sliter det mer än vad tungt fysiskt arbete gör. Jag har många gånger önskat mig en annan sorts liv än att stå som ytterst ansvarig när det blåser. Längtat efter en enklare tillvaro som är mindre splittrad. Att få hålla på med hantverket, det som gjorde att jag startade bageri från början. Redan i januari tog Tilda över vd-posten på Borgmästargården, och under hösten fasade jag ut samma roll på Solhaga för att lämna över till Nelli.

Hallands Nyheter gjorde en stor sak av att en 26-åring tar över som vd, och det får mig att minnas hur undervärderad jag själv kände mig i den åldern. Nelli har varit på Solhaga i sju år med uppehåll för ekonomistudier i Uppsala och känner företaget utan och innan. Hon är otroligt smart både affärsmässigt och emotionellt, och det känns hundra procent rätt att ge henne utrymme att både förvalta och utveckla.

En annan intressant reaktion jag fått är att det är modigt att avstå från den prestigefyllda rollen, lite som att jag tar ett kliv nedåt i karriären som återvänder till bakbordet och det tyngre fysiska arbetet. Kanske har dessa människor inte själva känt av hur kaotisk vd-rollen kan vara och vilken lättnad det blir att få vila från den.

Så nu är jag precis där jag vill vara. Stunden efter avbaket med kaffe och morgontidning är den bästa. För ett år sedan gick all min tid åt till administration och projektledning av bygge och renovering. Obeskrivligt skönt att allt är på plats nu och att vi bara kan jobba på i det som är.

Enda planen för 2023 är att det ska byggas en bar i trädgården och att verandan ska få nya dörrar. I övrigt inga stora projekt. En nära vän gav mig fram till alla hjärtans dag med det löftet, vi får väl se. Med tanke på hur livet har sett ut hittills vet jag bara att vad som helst kan hända.